Det gäller även för ”I mörkret”, där bilderna också är något alldeles extra. Med säker hand har Bert Dombrecht skapat ett spel mellan ljus och mörker, mellan vita uppslag där trygghetsfiguren mamma finns närvarande och uppslag där det påträngande, myllrande mörkret kryper sig in när hon har gått.
Här finner vi en bok som bokstavligen handlar om sänggående. Johan ska sova och mamma läser en godnattsaga om monster för honom, men slutar mitt i och tar dessutom med sig hans lyssvärd när hon går. Utan det är han ingen rymdriddare, bara en liten kille rädd för mörkret och de skuggor som börjar torna upp sig över honom. Han tvingas ropa på mamma tre gånger innan han får svärdet tillbaka. Med det kan han äntligen anfalla det otäcka borta i hörnet, men resultatet blir inte det man förväntar sig…
Det intressanta med ”I mörkret” är att momentet som ska ta udden av det läskiga inte finns med. Här tar det i stället en ny vändning där saga och verklighet blandas i huvudpersonens värld. Boken blir i det ögonblicket en metatext, som illustrerar vådan av att inte läsa en spökhistoria för små barn till sitt slut.
Säkerligen hade det funnits ett försonande slut i mammas saga om hon hade läst vidare, ett slut som hade gjort att Johan kunde sova gott. Som det nu är måste han hitta på ett själv och då blir det betydligt läskigare. En perfekt godnattsaga! skriver förlaget i sin säljtext. Nog är det en fantastisk bok alltid, intressant och konstfullt utförd, men inte skulle jag läsa den just vid läggdags …